Ny sida

http://stockholmsklattring.se/   ni har säker sett nyheten. Bra initiativ tycker jag, det ska vara roligt att följa

Bra nyheter

SKF har kommit med riktigt bra nyheter i sitt senaste nyhetsbrev. Mycket stimulans för klubbar som vill ge sina aktiva möjlighet att klättra utomhus. Både på nationell och lokal nivå. Jag tar mig friheten att kopiera delar av brevet här nedandör. Tycker att förbundet borde göra detta mer synligt, det är ju possitiva nyheter.


Nu är det i din klubbs händer...

Bidrag till helgläger för barn och ungdom Svenska klätterförbundet har initierat ett projekt för att ge fler barn och ungdomar möjlighet att prova på klättring utomhus. Under 2012 delar vi ut bidrag till klubbar som vill arrangera lokala barn-och ungdomsläger utomhus. Tanken är enklare helgläger i närregionen, med minst en övernattning i tält. Lägret ska vara ett arrangemang där deltagarna inte bara får klättra, utan också lära sig leva friluftsliv och ha kul tillsammans. SKF prioriterar att lägren ska hålla en så låg kostnad som möjligt för deltagarna, för att så många som möjligt ska ha ekonomisk möjlighet att delta. Till dessa läger kan klubbar söka upp till 15 000:- i bidrag från Svenska klätterförbundet. Bidraget är tänkt att i första hand finansiera utrustning och mat till deltagarna. Ansökan ska vara kansliet till handa senast 27/1 2012.   Här hittar du ansökningsblankett

Nationella läger för ungdomar – arrangerande klubbar sökes SKF kommer också under 2012 att arrangera två nationella läger för ungdomar i åldrarna 16-20 år, även dessa finansierade genom Svenskt Friluftsliv. Båda lägren kommer, liksom de lokala klubblägren, att fokusera på klättring och friluftsliv. De nationella lägren kommer dock att vara i minst 5 dagar och de riktar sig som sagt till ungdomar mellan 16 och 20 år. Det ena lägret kommer att ha ett alpint tema och det andra kommer att fokusera på klättring på klippa. Svenska klätterförbundet står bakom dessa läger ekonomiskt (inkl ersättning till ledare), men nu söker vi klubbar som är drivna och motiverade att stå som arrangör för ett sådant här arrangemang. Om du vill eller vet att din klubb gärna står som arrangör för ett nationellt ungdomsläger, hör av dig till kansliet redan idag! Ring oss på             08-699 65 20       eller maila till kansliet@klatterforbundet.se. Ansökan ska vara kansliet till handa senast 27/1 2012. Ledbyggarkurs 11-12/2 Ledbyggarkurs kommer att hållas i Västerviks Klättercenter av Svenska Klätterförbundets tränarkommitté och Västerviks Klätterklubb. Kursen vänder sig till de som vill lära sig mer om att bygga lätta och svåra klätterleder med kvalité. Inga förkunskapskrav, men det är en fördel om deltagaren har byggt boulderleder. Kursledare är Stefan Rasmussen med assistans av Jim Wasmuth. De har lång erfarenhet och byggt boulderleder bla. till senior NM, flera SM och bouldercuper. Kursen kostar 950 kr och det ingår övernattning på Västerviks vandrarhem, frukost och lunch. Anmälan görs via hemsidan. Kontakta ert SISU distrikt för att kolla om ni kan få något bidrag elelr reseersättning till kursen. Ny utbildningsplan för tränare sport UK tränare hade möte i Västervik 26/11 och kan nu presentera en ny utbildningsplan med nytt upplägg och innehåll i tränarutbildningarna. Utbildningarna är en kombinationsutbildning där SISU Idrottsutbildarna står för en allmän del , GTU, som ni går på hemmaplan och vi står för den klätterspecifika delen. Man måste genomgå båda delarna för att få intyget från oss. Tyvärr är i dagsläget inte vårt utbildningsschema spikat ännu men vi kör igång troligtvis i mars. Så fort det är bestämt lägger vi på hemsidan ut datumen på utbildningstillfällena. Ni som vill gå kurserna kan redan nu förbereda er med att gå SISU´s kurser, Plattformen, GTU1 -2 beroende på vilken nivå ni ska gå. Dessa kurser skall ha gåtts innan ni går den klätterspecifika delen. Det kommer inte erbjudas någon nivå 3 inom klättring under 2012. Utbildningarna är uppdelade enligt nedan, efter genomförd kurs har man kunskap att vara tränare som , kursnivån har fokus på Grund,Assisterande tränare,Topprepskort och plattformen kurs Barn och ungdomsledarutbildning,Klubbtränare, Lära att träna för att kunna träna Nivå 1, GTU 1,Klubbtränare,Träna för att tävla Nivå 2, GTU 2,Distriktstränare,Träna för att vinna Nivå 3, GTU 3,Förbundstränare,Elit Mer info om innehåll och förkunskaper kommer finnas på hemsidan. Förklaring av SF-stöd På RIM 2011, (Riksidrottsmötet, RF´s förbundsmöte) togs beslut om ett nytt SF-stöd från och med 2012, dvs det statliga bidrag vi får som specialidrottsförbund. Det bidrag vi får baserar sig på vad vi alla i vår organisation rapporterar in. Det är uppdelat i ett basbidrag, storleksbidrag, verksamhetsbidrag och ett stimulansbidrag. Basbidraget får vi för att vi är ett förbund som klarar kravet 25 föreningar med minst 1500 medlemmar. Storleksbidraget baseras på alla de medlemmar vi har inregistrerade som aktiva i IdrottOnline. Aktiv är man om man är med på/bidrar till minst en aktivitet per år, man behöver inte klättra utan vara med på vad som helst i klubben namn. Verksamhetsbidraget är uppdelat i tre delar, det är 70% av det totala SF-stödet Statligt –Lokstöd, ju mer aktiviteter ni ansöker om desto högre bidrag kommer vi få. Det statliga –Lokstödet får ni för barn och ungdomar 7-20 år. De ska vara minst 3 deltagare och en ledare. Ledaren ska vara minst 13 år. Aktiviteten ska pågå i minst 60 minuter. Utbildning, här registreras det dels när ni går en utbildning via SISU idrottsutbildarna och när ni själva arrangerar utbildningar, men de måste registreras (drygt 6000 tar topprepskort/år, har ni tänkt på att för att få kortet går man en liten kurs) Elitstöd, här skickar förbundet in underlag för de som förmodas kunna prestera bra internationellt. Stimulansbidrag, här ansöker förbundet om specifika projekt inom kvalité och utveckling samt för att kunna arrangera internationella möten eller få in någon person i de internationella förbunden. SF-stödet för 2013 För storleksbidraget 2013 kommer RF läsa av vårt medlemsantal i IdrottOnline per 2011-12-31 men de kanske inte gör det förrän någon gång i vecka 1 eller 2. För er som väljer att plocka bort medlemmar ur IdrottOnline. Gör inte det förrän vecka 3, så vi inte missar en massa medlemmar. Idrottslyftsbidrag Vill ni söka bidrag för att utveckla er barn och ungdomsverksam, få fler till er förening och få dem att stanna längre så finns det idrottslyftsbidrag att söka. Sista ansökningsdag är 31/1. Ansökan gör ni i IdrottOnline. Skriva verksamhetsberättelse Man kanske inte tänker på det men det är så att vi idag skriver historia som andra kommer att läsa om många år. Därför är det viktigt att vara så tydlig som möjligt när ni skriver era verksamhetsberättelser. Alla klubbar ska skriva verksamhetsberättelse hur liten man är. Nedan ser ni några punkter som påminnelse till en enkel verksamhetsberättelse Verksamhetsåret Vilka som varit med i styrelsen, med hela namn inte bara Pelle Vilka som eventuellt varit med i olika kommittéer Antal medlemmar De verksamhetsområden/sektioner ni har Olika aktiviteter, kurs, läger, träffar, tävlingar ni arrangerat Eventuella samarbeten med andra organisationer Någon medlem som utmärkt sig på något speciellt sätt Omnämn eventuell sponsor Hela styrelsen skriva under En ekonomisk rapport ska även medfölja men är oftast ett separat dokument. I verksamhetsberättelsen ska man egentligen återberätta hur det gick med det som skrivits i verksamhetsplanen som presenterades för medlemmarna på årsmöte föregående år. Skriva verksamhetsplan Det är också tid att börja förbereda den verksamhetsplan ni ska presentera på ert årsmöte för medlemmarna så de vet vad klubben står för och vilka planer ni har. Nedan följer tips på hur ni kan lägga upp verksamhetsplanen. Det brukar vara lättare att dela upp verksamhetsplanen i underrubriker så den blir tydlig. Verksamhetsplanen bör börja med att kortfattat beskriva generellt Varför ni finns till Vad ni står för Vart siktar ni Vad ska ni fokusera på Nedanstående bör delas upp i olika verksamhets/aktivitetsområden Vad vill ni uppnå, vad ni har för mål Hur ska ni uppnå Vem ska göra vad och när Det är bra om det är mätbara mål så ni kan bocka av dem när ni uppnått målen. Ny logga Efter många vändor fram och åter beslutade styrelsen den 3/12 om ny logga och grafisk profil för förbundet. Loggan kommer att lanseras i januari. Ni som arrangerar tävlingar och i andra sammanhang använder er av förbundets logga får höra av er så ska ni få det material ni behöver för att det ska bli rätt.

Tävlingsintervaller för bouldering

OBS! Följande innehåll är tänkt som information för erfarna friska klättrare. Ungdomar under 16 år, skadade eller mindre erfarna klättrare (du har tränat regelbundet i mer än 2 år och klättrar stabilt kring minst 7A-7B boulderproblem) har ingen nytta av det utom det strikt informativa innehållet. Jag tar inget ansvar för hur folk klättrar. Använd sunt förnuft!

För några år sedan gjorde suveräne Tomasz Mrazek en fantastisk säsong, förutom utmärkta resultat utomhus fick den tjeckiska stjärnan ihop en galet bra tävlingssäsong med toppresultat inom både lead och bouldering. Någon gång under året frågade sig Jens Larssen i 8a.nu vad detta berodde på? Jag minns inte exakt Jens resonemang men det var något i stil med att bouldertävlingar inte prioriterar maxsstyrka och att det var på något sätt fel med tävlingsformatet.

Jag har tränat klättrare i ett antal år men det är egentligen endast under de senaste 4 åren jag har behövt beakta tävlings som mål för de personer jag tränar och jag har fått lära mig att IFSC formatet innebär en styrkemoment om man redan äger överlägsen styrka (alltså flashar det mesta) eller styrkeuthållighet (som gynnar starka repklättrare och ivriga bouldrare)

De gånger jag har tränat folk som bouldrar uteslutande utomhus har jag ofta fått tjata om vikten att vänta mellan 3 och 5 minuter mellan försöken. Anledningen till detta är att vid maximala ansträngningar förbrukas ATP reserven i muskeln och det tar mellan 3 och 5 minuter att få en nästintill komplett återställning. I praktiken innebär detta att man gör relativt få försök (jämfört med duracellkanin modus) över ganska långa perioder och att man prioriterar kvalitet framför kvantitet. Så är inte fallet med tävlingar, där den totala klättertiden per problem motsvarar hela eller större delen av återhämtningen efter ett enda försök. Vilan mellan problem är förstås utmärkt om man har gjort maximalt 2 försök men understiger kraftigt den totala återhämtningen när anaeroba systemen har fått ta överhand (mjölksyreproduktion).

Tävlingsformatet enligt IFSC tvingar klättraren att göra sina försök under 4-5 minuter för att sedan vila lika mycket tid eller upp till 10 min (beroende på tävling) innan nästa problem ska klättras. Tävlingar av  ” Bouldergymformat” innebär rätt och slät en överdos klättring under relativt begränsad tid. Båda format är förvisso trevliga men tvingar klättraren att göra ett rejäl avsteg från styrkekonceptet och slänger in mjölksyran som variabel för de alra flesta tävlande. Undantaget för det är förstås de få personer som har kapacitet att flasha problemen. Kontentan kan väl sägas vara att

-        Man vinner mest på att träna enbart styrka om man tror sig ha kapacitet att flasha problemen i det specifika tävlingsmomentet (du heter Ondra, Woods eller Sarafdutinov i efternamn).

-        Man vinner mest på att träna på formatet man kommer att möta under tävling om man inte redan har en överlägsen styrka.

Man tenderar att vilja träna maximal styrka (svårast möjliga problem) i tron att detta innebär en absolut fördel men jag har mina misstankar att det ställer till det för många bouldrare på väg upp och att det kan komma att få dem att tro att de inte har i tävlingar att göra. Jag har vid många tillfällen sett klättrare som styrkemässigt borde prestera riktigt bra och ge eliten en match men halvvägs i tävlandet tappar finger, arm och kroppspositionering alldeles för fort. Känslan är att man kände sig stark innan tävlingen men oförklarligt inte ”fick till det”. Man är stark men har ingen möjlighet att ta fram styrkan när tröttheten kommer fram. Det är inte ovanligt att höra ett svordom och sedan modfällt säga ”men jag vet att jag kan flasha det mesta”. Jo, när man har tid i hemmagymmet går bra men det är svårare när man väl är igång och tävlar.

En anledning till detta kan vara att man inte riktigt har hörsammat devisen ”träna som man tävlar och tävla som man tränar”. Har man inte tränat det aktuella formatet är tyvärr chansen att maximera sin kapacitet under tävlingsdagen starkt reducerade. Vill man tävla bör man vara lite pragmatiskt och inse att formatet är som det är och vare sig man gillar det eller inte bör all träning syfta till att uppnå förbättringar som leder till en ökad förmåga att klara själva tävlingsmomentet. Målet kan alltså inte vara maximal klätterstyrka utan maximal klätterstyrka under tävlingsmomentet.

Hur kan man träna?

Träning är sällan en exakt vetenskap och det är minst sagt svårt att hitta den optimala kombinationen, men kanske är det hela betydligt enklare än många föreställer sig? Ok, kanske inte riktigt men det är inte ”rocket science” heller. Jag tänker ge några GENERELLA tips men det finns så klar mycket att fördjupa sig i, fast det kan jag inte göra här.

Jag tror att det kan ha sagts förr men det finns anledning att upprepa tills öronen blöder. Stabila vinster i fysiska egenskaper tar tid att utveckla. Börja träna 1 månad innan en eventuell ”tävlingssatsning” börjar kommer garanterat att ge en effekt. En liten effekt…  Ju längre tid man tränar desto bättre och mer långvariga anpassningar kommer man att få.

Vad och när?

Innan vi går vidare vill jag uppmärksamma behovet att minska träningen var 3-4e vecka för att komplettera med god återhämtning och klättra mer fritt. Vill du göra en korrekt plan bör du läsa något om periodisering.

1 vecka till kravanalys och val av övningar

Identifiera de generella träningsbehöv varje bouldrare bör träna (i min åsikt bouldering, bålstabilitet och styrka, flexibilitet och riktade övningar) dina svagheter och välj övningar därefter.

6-8 veckor anatomisk anpassning (bouldering/repklättring/styrkeövningar)

Träna de moment du har valt men börja inte stenhårt. Ta dig tid för en första fas på 3-4 veckorna där du lär dig att utföra maniskt korrekta övningar vare sig det är bouldering (gärna över 80% av allt du gör) eller andra typer av övningar. Öka mängden resten av perioden (sets och repetitioner) men håll intensiteten stabil eller öka mycket liten.

6-10 veckor maximal styrka ((bouldering/styrkeövningar)

Träna samma sorts övningar som under tidigare fas under ca 3-6 veckor men reducera mängden (färre sets och/eller repetitioner eller boulderproblem) med ökad intensitet (tyngre övningar/boulderproblem).

2-3 veckor maximal bouldering (styrkeövningar max en gång i veckan)

Svårast möjliga problem med mycket få repetitioner och 3-5 minuter vila. Behåll gärna några få övningar av andra slag men minska eller ta bort pullups och andra styrkeövningar (de har fyllt sitt syfte redan och kommer att göra dig trött). Undvik att göra alltför många move på samma problem och tänk på att skaderisken är stor om du ”fastnar” för ett move eller kör på 2-3 problem pass efter pass. Att ständigt jobba i full eller halvkrimppossition i grepp vars andvändbara yta motsvarar mindre än fingrets sista led (avstånd mellan nagel och själva leden) ökar skaderisken markant för både akuta och överansträningsskador. Tänk på att de senare kan börja som en svag smärtförnimmelse, detta är tecken på att du har en påbörjad skada och bör tänka om. Samma gäller armbågar, axlar och knän. Var försiktig och variera träningen. Träna aldrig skadad och skaffa professionell hjälp vid minsta misstanke om pågående skada.  

Tävlinsspecifik träning (de sista 2-3 veckorna innan tävlingen)

Nu vet vi hur det går till så det är bara att gå ihop med ett 2-3 vänner och göra låtsastävlingar

-        IFSC intervall. Välj 4-5 boulderproblem du inte klättrat innan (inom samma svårighetsintervall som tävingen kommer att innehålla) och turas om att klättra enligt IFSC formatet. Vännen timar och du klättrar, sedan byter ni osv.

-        Bouldergymformat. Här kan de variera ganska mycket men de flesta brukar innebära att man försöker plocka de svåraset möjliga 10 problemen ur ett urval mellan 20 och 50 problem på 2 timmar, vila en till två timmar och sedan göra en IFSC-liknande finalomgång.  Här är det bara att leka tävlingsarrangör och skapa så lika förfaranden som möjligt.

IFSC-formatet tillåter att man kör mellan 2 och 3 gånger i veckan (växla gärna mellan 2 och 3 för att inte skapa för stor trötthet) eftersom mängd och klättertid är ringa. Bouldergymformatet bör inte göras mer än 1 gång i veckan pga den ökade mängden klättring.  

Ovannämnda exempel tar mellan 15 och 21 veckor i anspråk och är en sorts linjär planering. Efter de inledande 12 till 18 veckorna lönar det sig bättre att göra icke linjära planeringar där man alternerar mängd och intensitet för att kunna optimera styrkevinster och återhämtningskapacitet (köra korta perioder av högre intensitet men liten mängd och varva med korta perioder av lite mindre intensitet men lite mer mängd). För elitklättrare med stor vana från ovannämnda metodik är det effektivast med en grundperiod anpassad till individen i fråga och sedan olika framställningar av icke linjära planeringar. Jag hinner inte förklara typer och skillnader mellan planeringar men ni kan ta en titt i Climbingpics beskrivningar och skaffa litteratur i ämnet, Bompa, Kraemer, Badillo, Serna mfl.

IGEN.

Innehållet ovan är tänkt som information för erfarna friska klättrare. Ungdomar under 16 år, skadade eller mindre erfarna klättrare (du har tränat regelbundet i mer än 2 år och klättrar stabilt kring minst 7A-7B boulderproblem) har ingen nytta av det utom det strikt informativa innehållet. Jag tar inget ansvar för hur folk klättrar. Använd sunt förnuft!

Ok, jag hoppas att det inte blev en komplett röra. I varje fall bör det betraktas som ett hopkok av personlig erfarenhet, högt tänkande och utbildning.

SM i bouldering

Missa inte Boulder-SM i Kviberg. Det finns nog alldeles för många som är sugna men kanske inte vågar. Låt det inte vara du, SM är inte bara för eliten. Kom till Götet, klättra dig trött och ha kul!

Riugrexer

För ett år senare föreslog jag för Matilda möjligheten att fråga David Macia om hon kunde komma på besök och träna hos honom några veckor. David har tränar några av de bästa spanska klättrarna, inklusive Ramonet. För mig har han varit en stor inspiration genom sitt arbete, sitt nyktra sätt att se på klättring och en kombination av träning inne och ute som både känns logisk och, vad som är viktigast, ger resultat. Det blir nog 4 lärorika dagar för mig och 4 svettiga veckor för Matilda.

Nu är vi i lilla byn El Bruc med min vän Pär Lindholm (från Ume) och väntar på att få träffa David imorgon. Vi driver tiden med klättring på ett, för mig, nytt ställe. Matilda onsightade en 7c+ på uppvärmningen och sedan fanns det inga svårare leder att göra. Jag försökte lå henne genom att onsighta 2st leder (förvisso lättare). Inte ens med fusk kan gamla gubbar slå ungdomen. Vad ska det bli av oss!

Lluis, en av Pärs kompisar som guidade oss idag, på en okänt 7b+. Anmarschen hit tar ca 30 sekunder. Har man otur pendlar man in i trafiken när man rensar leden :-O

En verklighetsbaserad (?) historia

Jag brukar inte använda min blogg till den här sortens grejor men med anledning av en halvintressant diskussion som nyligen blossat upp (nåja, det är egentligen samma gamla visa, eller hur?) på 8a.nu vill jag gärna använda mig av den fantastiska chansen till envägskommunikation en personlig blogg ger till att berätta en liten historia jag varit med om. Vi får se om läsaren hittar några paralleller till forumdebatten. Texten är hyperlång och bara jag drar mig händelserna till minnes växer det små horn i pannan. Du läser på egen risk.

Jag började klättra i Umeå strax innan jag fyllde trettio, vilket betyder att jag tog på mig mina första friktionsskor någon gång 1999. Jag blev frälst från första movet och skaffade mig all utrustning för topprep samt några karbiner dagen efter. Min första klätterkurs blev en klippklätterkurs där jag och en mycket god vän lärde oss grunderna i klippklättringen. Kursen var mycket bra och instruktören var en av de bästa man kan tänka sig. En detalj fastnade på minnet, killen nämnde att utöver kilar, hexor, friends mm. fanns även de som använde sig av bultar för säkring under led ”men det sysslar vi inte med” sade han med eftertryck. Kanske en och annan kan tycka att det var konstigt sagt men med tanke på UKHKs långa tradition (det är faktiskt en av en handfull klubbar som skapade svenska klätterförbundet…) tycker jag inte att det var speciellt konstigt. En övervägande majoritet i UKHK sysslade med sprickklättring, alpinism mm men det var förhållandevis få som sysslade med sport och bouldering hade inte riktigt startat i björkarnas stad. UKHK hade ett tungt arv vars tyngd jag så småningom skulle komma att känna direkt på mina egna axlar.

Jag blev ordförande i UKHK ett par eller tre år senare. Mer för att det förmodligen inte fanns någon annan som var sugen än att jag hade de egenskaperna som hade kunnat krävas. Jag tänker inte värdera min insats under den tiden, det får andra göra. Vad jag minns genomförde UKHK ett helt vanligt år organisationsmässigt med kanske två undantag. Jag fick den, i mina ögon, stora äran att som ordförande fira klubbens 30 års dag och tillsammans med kassören i klubben avveckla klubbens direkta engagemang i klätterhallen vid IKSU. Avvecklingen skedde eftersom det var klubben som betalade ut de ersättningar som skulle gå till instruktörerna i introduktionskurserna i klättring (läs topprepskurs). Detta var särskilt betungande och som om inte detta var nog höjde revisorerna ett varningsfinger då vissa personer fick så höga belopp pga deras myckna engagemang att det skulle vara en fråga om att börja betrakta klubben som arbetsgivare, vilket i styrelsens ögon inte fick komma på tanke. Detta var vi helt ense om och det togs beslut på att klubben skulle avsluta detta. IKSU (som är en mycket större aktör) skulle själv ta hand om betalningar och UKHK med mig som ansvarig fick lov att ställa upp med instruktörer och se till att även nedsättningen, som hade varit stendöd i över ett år, tog fart.

Trettiårskalaset utspelade sig i samband med höstens blåbergsträffen. Blåberget är ett tradberg med några få bultade turer, ett av de bästa tradställen jag vet. Det var, tror jag, mycket uppskattad, utom för en liten detalj. Jag fick för mig att med så många klättrare på plats var det en god idé att lite hastigt fråga om några kunde tänka sig att vara ledsättare mot en ersättning under kommande termin. Reaktionen blev häftigt och kontentan var ”Fuck IKSU!” (läs fuck inomhusklättring). Jag blev nog rät överraskad och ”tagen på sängen” av denna reaktion och försökte argumentera under några minuter, vilket ledde till en hätsk debatt. Det blev förstås inget av det och jag fick senare leta folk på annat håll. Jag fick lära mig en nybörjarläxa, ”leta aldrig ledsättare i en klippklätterträff”. Jag fick på omvägar höra att jag hade förstört stämningen under träffen/kalaset pga EN fråga. Jag förstår vad dessa personer menar men vägrar förstå deras motiv.

Kort efter kalasincidenten tog mitt år som ordförande slut och jag gick vidare med att försöka få ordning på inomhusverksamheten. Vintern i Umeå är lång och snörik vilket gör att antingen klättrar man is i närheten (läs en liten tur på 9 mil som kortast avstånd) eller så klättrar man mest inomhus. Klubben fick en hyfsad hacka pengar för varje toprepskurs, kurserna var ett utmärkt tillfälle att göra reklam för UKHK och uteklättring och om vi fick fart på ledbyggande och fräscha upp klätterväggarna skulle det betyda en klar förbättring för klättringen i Umeå och för UKHK. Efter väldigt mycket arbete fick några riktiga eldsjälar ihop något som liknade en stapplande start. En och annan jobbade sig trött på att försöka hålla ihop kurserna men det blev helt ok. Under hela den här perioden hade Nisse från IKSU tjatat hål i öronen på mig att vi gärna fick bilda en klättersektion. IKSU hade redan haft en klättersektion som utgjordes av UKHK men av olika anledningar hade det fallit i glömska för länge sedan. Fördelen med en sektion i IKSU var att vi skulle få mer inflytande över vår egen tillvaro. Vi kunde få en egen budget av IKSU (det skulle bli ca 60 000 kr per termin enbart i materialbidrag) och STORA möjligheter att påverka. Jag kan avslöja att de stora möjligheterna blev inte så mycket av men vi fick i alla fall pengarna och en något fräschare lokal...

Efter ytterligare ett halvår till övertygade Nisse mig och jag började höra mig för bland de mest aktiva ”inomhusklättrarna” .Det var både positiva och negativa reaktioner men vid det skedet var de possitiva rösterna fler än de skeptiska. Problemet kom när jag med andra medarbetares medtycke bad om att få informera UKHKs styrelse om vilka möjligheter som fanns och många ur dåvarande väggruppen (som nu var helt bortkopplad från UKHK) hade bestämt oss för att bilda en klättersektion för att säkra 1) Inkomstkällan till UKHK via topprepskurserna (som gav ca 3000 kr per tillfälle till UKHK UTAN att klubben lyfte ett finger), 2) Säkra informationsflödet från UKHK till potentiella nya medlemmar och därmed öka klubbens medlemsantal 3) Säkra träningstillgången för alla klättrare som ville träna inne. 


Detta skedde i samband med ett styrelsemöte men jag kom inte ens så långt att jag fick formulera dessa tre argument. Det blev blanka nej eftersom man trodde att vi ville bilda en annan klubb. Jag gjorde klart för den samlade styrelsen att detta skulle bli av med eller utan UKHKs medverkan och att chansen att det blev en ny klubb var störst om klubben ställde sig aggressivt nekande mot sektionen. Några tankar på en ny klubb fanns aldrig och det har mig veterligen finns det ingen extra klubb än idag. Allt jag fick med mig från det sketna mötet  var ett motvilligt ”godkännande” och några falskklingande ord om ett samarbete (som aldrig blev något riktigt av).

Ledsen och arg fick jag meddela de övriga i väggruppen vad UKHK styrelsen hade kommit fram till och efter mycket slit och tröttsamma debatter fick vi till en sektion. Och så kallade vi till ett möte inför skapandet av IKSU-klättring som det skulle komma att heta, där ALLA klättrare var hjärtligt välkomna. Jag försäkrade mig att utöver vi själva som kandiderade till sektionsstyrelsen även UKHKs sittande ordförande skulle närvara. Vi hade diskuterat väl och länge och jag trodde att jag hade övertygat honom om att vi enbart hade goda avsikter och att vid minsta försök att bilda en ny klätterklubb skulle jag uppbåda all min energi att omintetgöra sådana strävanden (demokratiskt riktigt eller?). Till min förvåning kom det ca 25 personer till mötet, det var alla möjliga, en del var medlemmar i UKHK, andra inte och samtliga nyfikna på vad vi hade att komma med. Jag tror att jag använde ca 10 minuter till att förklara att vi enbart avsåg att syssla med inomhusklättring och att vi skulle ha omfattande samarbeten med UKHK, ja det var till och med att vi mer eller mindre var en del av klubben men av praktiska skäl bildade en sektion inom IKSU. Någon tyckte att det var underligt att vi hade gjort så och undrade om det var bråk mellan oss och klubben. Jag förklarade med stor iver att så var inte fallet och att vi hade mycket bra förhållande till klubben. Vi detta tillfälle kom UKHKs ordförande i salen (30 minuter försenad) och utan vidare presenterade sig för mötesdeltagarna.

-      -     Mitt namn är …… Jag är ordförande i Umeå Klätter och Högfjällsklubb och tycker att detta med en    

        klättersektion är vansinnigt.

Skämdes jag? Svar: ja, svårt! Ville jag personligen lägga mina händer om min kompis, tillika UKHKs ordförandes hals och krama hårt? Svar: Bara mina mentala spärrar hindrade mig.

Jag fick det året höra från en medlem i styrelsen för UKHk att han minsann skulle omedelbart avgå om medlemsantalet ökade för mycket (över 100 st). Jag fick se hur under det året nästan alla aktiviteter utom tradträffar, klippklätterkurser, kamratkurser och access nästintill upphörde. Försöket att samarbeta med UKHK från vår sida utvecklades till en ny gren i simning, ”simma i sirap”. Jag tröttnade och avgick från mitt uppdrag inom IKSU inom ett halvår eller så. Jag skulle åter drabba iksuklättrarna med min närvaro ett år senare, bara för att upptäcka att de hade skapat något så fruktansvärt bra att vi hade fått över 400 medlemmar på mindre än ett år (samtidigt som UKHK sedan 2 år tillbaka gick från knappa 200 till strax under 100). Jag har aldrig varit stoltare över andra personer i likande sammanhang. Men det var för sent för mig, jag hade nog redan tappat tron.

Mitt (alltid ideella) arbete inom svensk klättring har kantats av regelrätta hån, hindrande, falska löften och ibland (mycket sällan) positivt bemötande. Sedan började jag träna några av de duktigaste svenska juniorerna och fick se svensk klättring i ett annat perspektiv. Jag kan bara säga att det jag ser idag liknat på pricken vad jag upplevde i Umeå då. I andra former, förvisso, men intressen är desamma och framförallt är det samma modus operandi.

Lyckligtvis har jag fått lära känna massor av nya människor och bland dem finns det sådana som lyser av engagemang och öppenhet, de håller jag mig till och är bara glad för. Tyvärr har de ungefär samma historier att berätta även om de, av ren självbevarelsedrift, håller sig i bakgrunden.

Nytt förbund? Nej, det hade räckt med att folk hade visat mer respekt för varandra. Det viktiga är inte vad man säger, utan det man gör. Vad gör du?

Skicka vidare

Tjuven har tydligen slagit till i Utby och fått med sig en hel del klätterutrustning. Surfa HÄR om du vill ta reda på mer. Jag klistrar bilden på den UNIKA paddan så fler ser den och på så vis minska chansen att tjuven har nytta av stölden.

Hör gärna av er på ägarens blog  om ni ser den. Låt inte tjuven använda paddan, skicka vidare!