Blod Svett Och Krita

11 jan. 2011

Eufemism (det var jag)

Hej Robin
Jag blev något förvånad att hitta ordet i svenska språket, man lär sig något varje dag. Här kommer mitt svar till dina kommentaret. Jag ber om ursäkt för den anonyma kommentaren, jag var inte inloggad och hade bråttom. Jag svarar i min blogga pga mitt långa svar (hade kunna skriva mycket mer...).

Du som inte har läst Robins ursprungstext och är nyfiken kan läsa det i Robins blogg (Edit på Robins begäran ;-))

Saxat från WP ”En eufemism är en förskönande eller beslöjande omskrivning, ofta för ting som anses som oangenäma eller anstötliga, eller på annat sätt tabu.”

Jag tycker att dina tankar om både talang och grader är både tänkvärda och lärorika men det finns en aspekt som jag tycker existerar men inte framgår i dina välformulerade blogginlägg. Jag är av liknande åsikt i sakfrågan men jag kommenterar gärna eftersom det finns en risk att dina ord tolkas som en (kanske avlägsen) tendens till liknande sorts eufemistiska tanke som drev svenska regeringen att byta ut namnet invandrarverket mot migrationsverket utan att för det göra ett seriöst försök att fokusera på de bakomliggande orsakerna. I det här fallet upplever jag eufemismen kring migrationsverkets namn som direkt negativt och jag heter hellre invandrare än migrant då jag anar omnämningen döljer en mörkare sanning.

I likhet med dig tycker jag att det kanske inte är speciellt nyttigt med den sortens grad fokusering vissa klättrare verkar ha utvecklat. Min erfarenhet är också att det finns mycket att vinna i att vidga sina vyer genom andra mål än bara de numeriska svårighetsangivelserna grader innebär ur det perspektivet du belyser. Jag tycker däremot att begrepp som talang och grader (som mål) kan innehålla annat en negativa innebörden och kan därför användas både rätt och fel.

När du skriver om både talang och grader tolkar jag dina ord (kanske felaktigt?) som en önskan att sudda ut begreppen. Det vore ju skönt om man slapp negativa etiketter men problemet lär väl knappast försvinna för att vi döljer begreppen bakom nya ord eller alternativa definitioner.Jag tycker att talang existerar, beroende på hur man definierar det, och grader är en mätare av svårighet, iaf. enligt den skalan de allra flesta klättrare använder nuförtiden. Problemet är att betydelsen av grader misstolkas, ibland grovt.
I likhet med dig tänker jag använda ett exempel från 8a.nu.

Jens gjorde en nätenkät för något år sedan angående just klättrarens motivation inom sporten. Jag minns inte exakt alla svarsalternativ men i stora drag handlade det om att man fick välja mellan grader, umgänge, estetik eller naturupplevelse som huvudmotivatorer i sin klättring. En stor majoritet svarande kryssade svarsalternativ som relaterade till antingen naturupplevelsen eller umgänget. Någon medlem i sidan gjorde då en rätt så ironisk och rolig observation ”Go hiking then!” Enligt mig var det en fullträff i människors ego och falsk politisk korrekthet, varför?

Jag har kommit i kontakt med många klättrare genom åren, folk som ägnar sig åt alla möjliga grenar av vår sport och inte sällan har de bett mig analysera deras klättring. Jag har sett beteendet för många gånger för att inte identifiera det nästan på en gång när det dyker upp. Många klättrare sysslar med självbedrägeri. Det handlar om allt från orimligt höga prestationskrav i förhållande till den träningsinsatsen man är beredd att göra till svår önsketänkande och inte minst en stark förnekelse av de egentliga drivkrafterna när man pratar om naturupplevelser. Go hiking then! Givetvis spelar naturupplevelsen och umgänget en stor roll men låt oss inte vara eufemistiska, vi klättrar för att det är kul men också för att det ger ett resultat. Vare sig vi är gradstressade eller inte vill vi ha ut mer än bara blommornas lukt när vi klättrar.

Du pratar om idrottspsykologi och nämner ordet förväntningar. Förväntningar byggs upp på önskemål att genomföra någonting, detta har aldrig varit tabu inom idrottspsykologi, däremed inte sagt att det skulle vara helt okomplicerat att skilja mellan den faktiska förmågan och vad man rimligtvis kan klara, vilket rimligtvis borde styra förväntningar till ”sunda” nivåer. Förväntningar resulterar i mål och vad mig veterligen rekommenderas flytigt att man undviker luddiga begrepp som ”bli bättre” eller ”utvecklas”, dessa begrepp är en självklarhet för den medvetna idrottaren. De texterna jag har läst råder tränare och idrottare att sätta upp tydliga och kvantifierbara mål. Det behöver inte vara enbart grader. Lära sig bra rephantering, utmana psyket på en speciell typ av leder, uppnå nya och alltmer komplicerade men ändå väldefinierade färdigheter osv. är saker jag upplever att de flesta klättrare inte tänker på men lika värdefulla som mål.

Vare sig vi suddar ut vissa begrepp eller låter de stå, kommer de dock att existera och ha ett eget liv. Ju mer vi förnekar dem på ytan desto mer de kommer att härja i våra tankar. Så varför inte lära oss att lära oss att hantera begreppen (vilket jag tror du syftar på i dina inlägg) Jag har mött gott om folk som förbannar grader men när det väl kommer till kritan är de lika fokuserade på dem som vem som helst, om inte mer. Det är baksidan av eufemismen vi riskerar skapa att byta ut begrepp grad mot upplevelse. Jag älskar naturuplevelsen och umgänget men hymlar inte med att jag drivs av andra mål. Och det bästa är att det inte stressar mig.

Jag snackar grader hela tiden med dem jag tränar men mäter deras utveckling i annat än grader. Jag tror att några av dem jag tränar kan berätta hur glad jag blir som tränare när de visar tendenser mot gradfokusering . När jag tränar folk utsätter jag dem för klättring som motsvarar viss intensitet och självklart står intensiteten i leden/problemet i direkt förhållande till gradskalan. Jag använder mig av skalan som en friidrottstränare använder sig av tidtagarur. I likhet med klättergrader är sekunder och minuter är objektiva sanningar för mig. Må det vara att klättergrader är ett relativt subjektiv begrepp men effektiviteten i träningssystem som använder klättergrader som referens talar sitt tydliga språk. Vi har dem som mål men vi får absolut inte göra dem till våra enda mål.


Det handlar om motivation.


När jag för dryga tre år sedan började träna tävlande klättrare insåg jag att alla hade bytt från det som vissa idrottpsykologer kallar interna drivkrafter/motiv till huvudsakligen externa sådana. Det handlade om en överdriven fokusering på grader, tävlingsresultat och andra faktorer som media och publik belönar/straffar tydligast. I det avseende är klättraren som fokuserar enbart på grader lika illa ute då det är andra personer/förbund som styr deras motivation och den skiljer sig markant från anledningen till varför man började klättra (kan alla läsare minnas känslan från första klätterdagen och processen som ledde till att denne att fastna för denna sport? Är känslan den samma än idag? Har den utvecklas i positivt ryktning?). I mina försök att byta ut de externt betingade motiven mot en mer interna och medvetna val har jag upprepat samma mantra tusentals gånger. Att klättra grader ÄR inte en sport, att vinna tävlingar ÄR ingen sport. Klättring däremot ÄR din sport. Hur du väljer att utvecklas är ditt val och du måste stå för det.

Hur otrevligt det än må låta kan jag berätta att jag efter 16 år i Sverige fortfarande slås med häpnad av hur dåligt sportspsyke svenska idrottsutövare jag mött och möter har. Jag har svårt att förstå hur viktigt det är att visa hur duktig man är och hur detta leder till en rad olika beteenden som jag har sett i andra länder men är ordentligt förstärkta här. Jag upplever att grader direkt kopplas med utövarens person och hur ned och uppgraderingar kan sänka en klättrare så innerligt. Hur mycket förakt riktas mot personer som tävlar och inte gör "tillräckligt bra" ifrån sig (läs Stefan Holms bok Höjdhoppare för en skrämmande exempel när han ”bara” kom 4 på VM).

Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att folk i en tävling utan grader upplever att det är skönt att slippa pressen. Inte heller att de visar sig på "seriösa" tävlingar heller.  Men när de väl sår inför sitt klättrande i stort är det lika själklart att de kommer att kasta föraren i backen och bara klättra? Har man löst problemet med deras eventuella gradfokusering, eller hade det varit effektivare att få dem att komma i kontakt med bättre målförmuleringar?

Jag kan ha fel men min erfarenhet är att väldigt många i klättersverige lider av svår förnekelse i form av politisk korrekthet, och svår önsketänkande i form av höga krav. Kombinerar man detta med individualismen som råder i Sverige ser man lätt att svenska klättrare är “öar” som i bästa fall umgås i smågrupper och i alltför många fall är dömda att inte få del av kollektiva framgångar och själva fastna i ekorrhjulet.

Jag ser hellre att vi byter ut myter mot information och eufemismer mot tydliga begrepp, annars kommer våra sanna drivkrafter att förbli som politisk inkorrekta, illa dolda tendenser i stället för sunda positiva krafter som leder os fram i vår jakt av heliga graalen ;-)

Och så ser jag fram emot Robins skarpa kommentarer, inte som mothugg utan som nödvändiga synpunkter och utvecklande tankar för sporten.

5 kommentarer:

Hasse sa...

En intressant liknelse kan vara lagsporter med professionella utövare. Exempelvis så finns det lag som anser att de har gjort en perfekt uppladdning och allt pekar mot en ny fin säsong. Första kvarten in i serien så ligger man sist och ingen tycks fatta vad som gått fel.

Jag ser det som så. Om säsongen startat direkt efter den förra serien slutat så skulle de fortsatt ha varit ett topplag. Men ett allt för långt uppehåll gör att de tappar referenser till nivån på serien trots att de gör vissa fystester som vanligtvis brukar indikera rätt.

Samma är det med grader. Klättrar man bara gradlöst under en längre tid, med ett gäng helt isolerad från klättrare utifrån, så blir det sjukt svårt att avgöra vilken nivå man faktiskt ligger på. Man kan ha ramlat in i en falsk trygghet att man är nog bättre än tidigare men när man kommer ut så visas det omvända.

Ok. Man kanske inte kallar det grader utan, eufemistiskt, kallar det för testpieces. Här uppe i norr så brukar vissa testpieces komma upp i början för inomhussäsongen så att dessa kan användas för att pejla av läget efter sex månader inomhus. Hur ska man annars veta? Det finns ju faktiskt begränsningar på hur stor självinsikt en människa besitter.

Peter Erhard sa...

Elegant formulerat Carlos, håller med i det mesta.

Har du någon litteratur att rekommendera för mig som behöver bli bättre på att koppla min person från mina prestationer?

Carlos sa...

Elegant och elegant. Skrev det på min arbetsgivares bekostnad och var hyfsat tidspressad så det blev som det blev (när jag läste det 10 timmar senare) men tack ändå.

Angående litteratur tycker jag att "Idrottens träningslära" (SISU idrottsböcker har fina ord att berika folks ordföråd, "Flow" av Mihaly Csikszentmihalyi (försök att uttala det om du kan!) har mer att säga än vilken lifestyle företrädare som helst har andra titlar i bokhyllan men vissa av dem är skrivna på spanska och andra är vetenskapliga rapporter som brukar vara svåra att få tag på utan en specifik prenumeration.

Inga av dessa avhandlar just klättring. Där finns ju Warriors way men utom några mer eller mindre självklara detaljer är den alltigenom usel (Carlos Castaneda som filosofisk grund luktar för mycket braja för mig)men en del tycker ju om den och funkar det så är det bra.

Annars finns ju personliga samtal från min begränsade erfarenhet. Fördelen är att de är extremt billiga (0.0 kr/minuten) och jag kan vara trevlig trots att jag är en bitter gubbe och skropplig föredetting. Vi kan utbyta din kunskap inom träning mot mina yrrläror. Bad for you, good for me ;-)

Peter Erhard sa...

Ha ha, mycket gärna! Vi kanske springer ihop på Labbet nån kväll? Ska beställa de två första böckerna. Vet inte om du läst den men Jerry Moffatts Revelations gav faktiskt mig en hel del att tänka på. Ingen idrottspsykologi direkt men utförligt om hans egna erfarenheter.

Det jag är mest intresserad av är naturligtvis flowet. Jag känner ofta redan på andra flyttet om jag kommer göra problemet eller inte (när det är på min gräns), och när det klaffar känns det så sjukt lätt. Det får mig att tro att det finns ganska mycket mer att hämta… Fast det kanske är självbedrägeri?

Carlos sa...

Definitivt, jag kommer att försöka börja klättra på Labbet så snart tågen tar mindre än 3 timmar mellan Götet och Alingsås.

Har tyvärr inte läst Moffats bok men står högst i min att-läsa-lista.

Jag skulle inte tro att Flowteorin är fel ute, den har existerat länge, statistiken bakom den är bokstavligen enorm och (något subketivt skrivet av mig)fokuserar den på vad som får människor att må bra i stället för att fokusera på trauman och dyl (vilket förstås är viktigt med). Att flow finns i inte bara praktiskt taget alla sporter utan i stort sett all mänsklig aktivitet är en stark indikation att vi klättrare inte är unika, vilken kan lära oss ödmjukhet vilket alltid är bra.