Blod Svett Och Krita

12 aug. 2011

En verklighetsbaserad (?) historia

Jag brukar inte använda min blogg till den här sortens grejor men med anledning av en halvintressant diskussion som nyligen blossat upp (nåja, det är egentligen samma gamla visa, eller hur?) på 8a.nu vill jag gärna använda mig av den fantastiska chansen till envägskommunikation en personlig blogg ger till att berätta en liten historia jag varit med om. Vi får se om läsaren hittar några paralleller till forumdebatten. Texten är hyperlång och bara jag drar mig händelserna till minnes växer det små horn i pannan. Du läser på egen risk.

Jag började klättra i Umeå strax innan jag fyllde trettio, vilket betyder att jag tog på mig mina första friktionsskor någon gång 1999. Jag blev frälst från första movet och skaffade mig all utrustning för topprep samt några karbiner dagen efter. Min första klätterkurs blev en klippklätterkurs där jag och en mycket god vän lärde oss grunderna i klippklättringen. Kursen var mycket bra och instruktören var en av de bästa man kan tänka sig. En detalj fastnade på minnet, killen nämnde att utöver kilar, hexor, friends mm. fanns även de som använde sig av bultar för säkring under led ”men det sysslar vi inte med” sade han med eftertryck. Kanske en och annan kan tycka att det var konstigt sagt men med tanke på UKHKs långa tradition (det är faktiskt en av en handfull klubbar som skapade svenska klätterförbundet…) tycker jag inte att det var speciellt konstigt. En övervägande majoritet i UKHK sysslade med sprickklättring, alpinism mm men det var förhållandevis få som sysslade med sport och bouldering hade inte riktigt startat i björkarnas stad. UKHK hade ett tungt arv vars tyngd jag så småningom skulle komma att känna direkt på mina egna axlar.

Jag blev ordförande i UKHK ett par eller tre år senare. Mer för att det förmodligen inte fanns någon annan som var sugen än att jag hade de egenskaperna som hade kunnat krävas. Jag tänker inte värdera min insats under den tiden, det får andra göra. Vad jag minns genomförde UKHK ett helt vanligt år organisationsmässigt med kanske två undantag. Jag fick den, i mina ögon, stora äran att som ordförande fira klubbens 30 års dag och tillsammans med kassören i klubben avveckla klubbens direkta engagemang i klätterhallen vid IKSU. Avvecklingen skedde eftersom det var klubben som betalade ut de ersättningar som skulle gå till instruktörerna i introduktionskurserna i klättring (läs topprepskurs). Detta var särskilt betungande och som om inte detta var nog höjde revisorerna ett varningsfinger då vissa personer fick så höga belopp pga deras myckna engagemang att det skulle vara en fråga om att börja betrakta klubben som arbetsgivare, vilket i styrelsens ögon inte fick komma på tanke. Detta var vi helt ense om och det togs beslut på att klubben skulle avsluta detta. IKSU (som är en mycket större aktör) skulle själv ta hand om betalningar och UKHK med mig som ansvarig fick lov att ställa upp med instruktörer och se till att även nedsättningen, som hade varit stendöd i över ett år, tog fart.

Trettiårskalaset utspelade sig i samband med höstens blåbergsträffen. Blåberget är ett tradberg med några få bultade turer, ett av de bästa tradställen jag vet. Det var, tror jag, mycket uppskattad, utom för en liten detalj. Jag fick för mig att med så många klättrare på plats var det en god idé att lite hastigt fråga om några kunde tänka sig att vara ledsättare mot en ersättning under kommande termin. Reaktionen blev häftigt och kontentan var ”Fuck IKSU!” (läs fuck inomhusklättring). Jag blev nog rät överraskad och ”tagen på sängen” av denna reaktion och försökte argumentera under några minuter, vilket ledde till en hätsk debatt. Det blev förstås inget av det och jag fick senare leta folk på annat håll. Jag fick lära mig en nybörjarläxa, ”leta aldrig ledsättare i en klippklätterträff”. Jag fick på omvägar höra att jag hade förstört stämningen under träffen/kalaset pga EN fråga. Jag förstår vad dessa personer menar men vägrar förstå deras motiv.

Kort efter kalasincidenten tog mitt år som ordförande slut och jag gick vidare med att försöka få ordning på inomhusverksamheten. Vintern i Umeå är lång och snörik vilket gör att antingen klättrar man is i närheten (läs en liten tur på 9 mil som kortast avstånd) eller så klättrar man mest inomhus. Klubben fick en hyfsad hacka pengar för varje toprepskurs, kurserna var ett utmärkt tillfälle att göra reklam för UKHK och uteklättring och om vi fick fart på ledbyggande och fräscha upp klätterväggarna skulle det betyda en klar förbättring för klättringen i Umeå och för UKHK. Efter väldigt mycket arbete fick några riktiga eldsjälar ihop något som liknade en stapplande start. En och annan jobbade sig trött på att försöka hålla ihop kurserna men det blev helt ok. Under hela den här perioden hade Nisse från IKSU tjatat hål i öronen på mig att vi gärna fick bilda en klättersektion. IKSU hade redan haft en klättersektion som utgjordes av UKHK men av olika anledningar hade det fallit i glömska för länge sedan. Fördelen med en sektion i IKSU var att vi skulle få mer inflytande över vår egen tillvaro. Vi kunde få en egen budget av IKSU (det skulle bli ca 60 000 kr per termin enbart i materialbidrag) och STORA möjligheter att påverka. Jag kan avslöja att de stora möjligheterna blev inte så mycket av men vi fick i alla fall pengarna och en något fräschare lokal...

Efter ytterligare ett halvår till övertygade Nisse mig och jag började höra mig för bland de mest aktiva ”inomhusklättrarna” .Det var både positiva och negativa reaktioner men vid det skedet var de possitiva rösterna fler än de skeptiska. Problemet kom när jag med andra medarbetares medtycke bad om att få informera UKHKs styrelse om vilka möjligheter som fanns och många ur dåvarande väggruppen (som nu var helt bortkopplad från UKHK) hade bestämt oss för att bilda en klättersektion för att säkra 1) Inkomstkällan till UKHK via topprepskurserna (som gav ca 3000 kr per tillfälle till UKHK UTAN att klubben lyfte ett finger), 2) Säkra informationsflödet från UKHK till potentiella nya medlemmar och därmed öka klubbens medlemsantal 3) Säkra träningstillgången för alla klättrare som ville träna inne. 


Detta skedde i samband med ett styrelsemöte men jag kom inte ens så långt att jag fick formulera dessa tre argument. Det blev blanka nej eftersom man trodde att vi ville bilda en annan klubb. Jag gjorde klart för den samlade styrelsen att detta skulle bli av med eller utan UKHKs medverkan och att chansen att det blev en ny klubb var störst om klubben ställde sig aggressivt nekande mot sektionen. Några tankar på en ny klubb fanns aldrig och det har mig veterligen finns det ingen extra klubb än idag. Allt jag fick med mig från det sketna mötet  var ett motvilligt ”godkännande” och några falskklingande ord om ett samarbete (som aldrig blev något riktigt av).

Ledsen och arg fick jag meddela de övriga i väggruppen vad UKHK styrelsen hade kommit fram till och efter mycket slit och tröttsamma debatter fick vi till en sektion. Och så kallade vi till ett möte inför skapandet av IKSU-klättring som det skulle komma att heta, där ALLA klättrare var hjärtligt välkomna. Jag försäkrade mig att utöver vi själva som kandiderade till sektionsstyrelsen även UKHKs sittande ordförande skulle närvara. Vi hade diskuterat väl och länge och jag trodde att jag hade övertygat honom om att vi enbart hade goda avsikter och att vid minsta försök att bilda en ny klätterklubb skulle jag uppbåda all min energi att omintetgöra sådana strävanden (demokratiskt riktigt eller?). Till min förvåning kom det ca 25 personer till mötet, det var alla möjliga, en del var medlemmar i UKHK, andra inte och samtliga nyfikna på vad vi hade att komma med. Jag tror att jag använde ca 10 minuter till att förklara att vi enbart avsåg att syssla med inomhusklättring och att vi skulle ha omfattande samarbeten med UKHK, ja det var till och med att vi mer eller mindre var en del av klubben men av praktiska skäl bildade en sektion inom IKSU. Någon tyckte att det var underligt att vi hade gjort så och undrade om det var bråk mellan oss och klubben. Jag förklarade med stor iver att så var inte fallet och att vi hade mycket bra förhållande till klubben. Vi detta tillfälle kom UKHKs ordförande i salen (30 minuter försenad) och utan vidare presenterade sig för mötesdeltagarna.

-      -     Mitt namn är …… Jag är ordförande i Umeå Klätter och Högfjällsklubb och tycker att detta med en    
        klättersektion är vansinnigt.

Skämdes jag? Svar: ja, svårt! Ville jag personligen lägga mina händer om min kompis, tillika UKHKs ordförandes hals och krama hårt? Svar: Bara mina mentala spärrar hindrade mig.

Jag fick det året höra från en medlem i styrelsen för UKHk att han minsann skulle omedelbart avgå om medlemsantalet ökade för mycket (över 100 st). Jag fick se hur under det året nästan alla aktiviteter utom tradträffar, klippklätterkurser, kamratkurser och access nästintill upphörde. Försöket att samarbeta med UKHK från vår sida utvecklades till en ny gren i simning, ”simma i sirap”. Jag tröttnade och avgick från mitt uppdrag inom IKSU inom ett halvår eller så. Jag skulle åter drabba iksuklättrarna med min närvaro ett år senare, bara för att upptäcka att de hade skapat något så fruktansvärt bra att vi hade fått över 400 medlemmar på mindre än ett år (samtidigt som UKHK sedan 2 år tillbaka gick från knappa 200 till strax under 100). Jag har aldrig varit stoltare över andra personer i likande sammanhang. Men det var för sent för mig, jag hade nog redan tappat tron.

Mitt (alltid ideella) arbete inom svensk klättring har kantats av regelrätta hån, hindrande, falska löften och ibland (mycket sällan) positivt bemötande. Sedan började jag träna några av de duktigaste svenska juniorerna och fick se svensk klättring i ett annat perspektiv. Jag kan bara säga att det jag ser idag liknat på pricken vad jag upplevde i Umeå då. I andra former, förvisso, men intressen är desamma och framförallt är det samma modus operandi.

Lyckligtvis har jag fått lära känna massor av nya människor och bland dem finns det sådana som lyser av engagemang och öppenhet, de håller jag mig till och är bara glad för. Tyvärr har de ungefär samma historier att berätta även om de, av ren självbevarelsedrift, håller sig i bakgrunden.

Nytt förbund? Nej, det hade räckt med att folk hade visat mer respekt för varandra. Det viktiga är inte vad man säger, utan det man gör. Vad gör du?

10 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, jag vet inte vad det är med klättrare. Har hört många tråkiga historier från annat håll och har en bunt egna erfarenheter jag helst skulle varit utan.

Vad är det med människor?? Gör vi inte det här för att vi tycker det är roligt? Kan vi då inte hjälpas åt och stötta varandra istället för att motarbeta och gnälla?

Om någon bidrar med lite energi utan egen vinning är det var och ens plikt att stötta och hejja på, även om man kanske inte tycker det är helt rätt i sak.

Carlos Cabrera sa...

Det är väl så i allmänhet. Vi ger varandra ärr...

Jag tycker inte att man behöver be alla att stötta saker de inte gillar. Man får till och med tycka att det är strunt. Men det vore så skönt om de skötte sitt och lät andra göra detsamma.

Anonym sa...

Haha! Ett stycke nutidshistoria. Att sedan samma ordförande också blev viceordförande i klätterförbundet kanske förklarar en del.

Hasse sa...

Som jag ser det så var problemet inom UKHK att vissa personer fick det otacksamma uppdraget att föra "arvet" vidare. Nu tillhörde väl inte gamlingarna i UKHK gräddan av tuffingar som hade immortal-level i bispbergs-status men även de var väl inga duvungar heller. Att vara pionjär innebär try&error och den efterföljande idoliserande generationen tror oftast att allt bara var svart eller vitt. Så att värna om "arvet" blir oftast inte helt enkelt.

Angående IKSU så klarar vi oss alldeles utmärkt utan inblandning av förbund (vare sig SKF eller efterföljande). Varför? Jo vi strävar alla efter att göra det bästa möjliga av vår träningsmiljö. Vi är långt ifrån bäst men det händer tillräckligt mycket. Dessutom så har vi förmånen att kunna ersätta de som gör saker (bygger leder, tvättar grepp, etc). Så länge som någon har orken att förändra/förbättra så är alla glada.

Sedan så tycker jag att mycket av kontroverserna är hyfsat överdrivna. Jag gillar både Carlos samt alla andra som suttit vid rodret inom UKHK. Jag delar inte alla åsikter men betraktar alla som mina vänner (om det är ömsesidigt är osagt ;)

/Hasse

Carlos Cabrera sa...

Hasse, klart det är ömsesidigt. Det var fint av dig att gjuta lite olja...

Argumentet att kontroverserna är överdrivna har jag hört förr. Det var då högst verkligt när nämnde ordförande klampade in på mötet och förde sig som han gjorde, lika verkligt som det blev när styrelsen inte ville att iksu klättring skulle komma igång.

Jag vet precis hur många timmar vi som faktiskt startade skiten ägnade att försöka ro i land hela skiten mitt i i all motstånd. Men det slapp ni som idag sitter bakom ratten göra (det var nog smart att hålla sig undan), själv fick jag känna på äkta svensk samarbetsförmåga...

Jaeintbittr

Hasse sa...

Sundell sa det bäst när han stod inför något knasigt SKF-regelvärk som han inte samtyckte med ... "knyta skorna, det kan jag göra själv".

Samma stuk blev det (tyvärr) för några av oss som fokuserade på sport och bouldring. Vi såg väl helt enkelt till att köra vår egen linje ... och för min egen del så innebar det även att mycket bekostades ur egen ficka. Fördelen var att man slapp ta fajten med klubben om alla korkade beslut. Nackdelen var att man lämnade vissa vänner till att ta skit från slemproppar.

Jag tycker att du gjorde en heroisk insats som orkade ta fajten med att reformera klubben/folket. Själv så tog jag den lätta utvägen och körde eget race. Jag minns att jag till och med gick över till att vara medlem i luleklättrarna ett par år innan jag till slut blev klubblös.

Förutom att stödja likasinnade så har jag inget vettigt argument till varför man ska offra pengar på att bli klubbmedlem. Oddset för att SKF skulle skicka mig på en dolomit-resa är betydligt sämre än att jag skulle vinna drömvinsten på lotto (och då har jag inte ens en bång).

Carlos Cabrera sa...

Jag var föstås int bittr på dig. Du var nog bland de få som inte gnällde och ibland till och med visade uppskattning.

Det där med att knyta skorna själv låter mer som ett uttryck för när folk inte klarar av att samexistera. Det var just Sundell som var min instruktör i kursen och fällde den lyckade kommentären om att vi inte använde bult i Ume...

Nu låter du rätt så tuff med jag-klarar-mig-själv prylen men du är mer hjälpsam än många styrelsefåglar. I know you by now Hasseponken.

Per G sa...

Alla föreningar jag någonsin varit medlem i har alla drabbats med jämna mellanrum av den persontypen som beskrivs i denna text. Det är trist när det händer eftersom det oftast bromsar en förenings utveckling under lång tid eller i värsta fall splitrar föreningen helt.
Du har dock samanfattat botemedlet fint i slutet av din text, tänk om man kunde få alla att komma till den insikten!

Gustav sa...

En bra skildring av skapandet av IKSU klättring.
Minns detta informationsmötet och kan hålla med om att stämningen blev riktigt vass när herr ordförände anlände.
Som Hasse nämde så tassar IKSU Klättring vidare och uvecklar inomhusklättringen efter bästa förmåga för stunden.

Carlos Cabrera sa...

Hej Gustav!

Det är mycket roligt att det har gått så bra förstås. Ett tag såg det ut som att det inte skulle hålla särskilt länge då jag fick ett indirekt ultimatum att sköta väggen eller så skulle det bort.

Ni har gjort ett kanonbra jobb. Blir det av med ny klättervägg någon gång måste jag absolut åka och titta på det. Det var ungefär vad IKSU lovade då men det verkar dröja...