Blod Svett Och Krita

15 juli 2012

Dagen efter dagen efter

Nu är det över för den här gången. Finalen gick ungefär som kval och semi hade gått, dvs de som hade visat sig klättra starkast klättrade också starkast i finalen, vilket det visade sig placeringsmässigt. Erfarenhet väger tungt i dessa sammanhang även om de mindre erfarna förmågorna inte visar någon större tendens till hänsyn.

För Matildas del blev överraskningsfaktorn att ha hamnat i finalen en tyngre sak men i mina ögon hanterade hon det galant. Jag har sett henne oftast sammanbiten och mycket fokuserad i andra finaler, men i fredags var hon samlad och så avslappnad att hon tillät sig ett litet skratt tillsammans med säkraren sekunderna innan hon skred till verket.

Matilda klättrade bra, nästan lätt. Sista året har utvecklingen gått från att hon har varit en mycket stark och teknisk klättrare till att utveckla en klätterstil i världsklass. När vi förra oktober analyserade föregående året och skulle lägga upp mål, kalender och kommande träningsperiod hade vi ett samtal om hur hon kunde gå vidare. Mitt resonemang var enkel, hon hade tränat sig till en mycket stark kropp och nog kunde vi arbeta vidare på den vägen, men den största förvandlingen borde ske på den mentala planen. Matilda behövde en ny stil som kombinerade styrka och teknik på ett sätt som var unik för henne själv, bli manisk på klättring, skön klättring. Detta har hon utvecklat på ett enastående sätt och nu börjar man se en klätterstil som har tagit henne mycket långt.

Hur som helst vägde nog finalen tungt då Matilda utan att ens ha blivit pressad kom fram till en sned undercling i en tung position där lösningen var en korsning med höger hand dill ett relativt dåligt grepp och sedan ett gaston för vänster. Den tunga positionen gjorde Matilda något stressad och efter två försök på annan beta tog det stop. Man kan spekulera om hur det hade gått om hon hittat rett beta på en gång men det är fruktlös. Jag har på känn att Matilda (och vi andra) kommer förr eller senare att se situationer där man inte kommer att formulera de där orden, "tänk om". Efter gårdagens telefonsamtal kan jag bara konstatera att jag aldrig har hört Matilda skratta så mycket (fortfarande i shock...) och vara så glad, det måste väl betyda något :-)

Mina Markovich klättrade mycket starkt och  vann före Jain Kim som också visade tecken på mycket fin form på en led som ingen toppade.

Finalen för killarna blev något devalverad då suveräna Jakob Schubert hade råkat trampa på en bulthängare under semin, vilket straffade honom ute ur finalen trotts att han var en av de två som toppade semifinalleden. Trist, för honom men videotagningarna visade tydligt att dommarnas beslut  var rättvist. Life sucks, liksom. Jag hade hoppats på McColl högst upp men Ramon Julian och Sachi Anma hann med några fler move innan de blev luftburna, ingen toppade här heller även om Anma hade känning på toppgreppet. Japanen knep förstaplatsen medan spanjoren kom två.

Det var mycket publik trots att regnet hällde på riktigt ordentligt och om man ska klaga på något är det nog live-sändningens kvalitet. Efter halva sändningen började den tidigare fina bilden lagga så pass att man mest bara såg några "stillbilder" per klättrare. Detta är förstås något av ett lyxproblem då det sannolik handlar om att intresset är så stort att vi vida överskrider det maximala antalet tittare per tidsenhet. Hur som haver, tycker jag att IFSC går från klarhet till klarhet och de börjar få till riktigt bra sändningar med all mer information. Intresset för tävling och tävlande börjar stiga brant och lite växtvärk kan man väl så ut med.

För egen del har jag alltid svårt att smälta den här typen av intryck. Hur kul det än är tar det tid att mentalt assimilera händelsena. Gårdagen gick mes åt att mentalt frånvarande ta en tur med familjen till Nordens Ark, som alltid med djurparker blir jag rätt ledsen när jag ser de inspärrade djuren. Sannerligen en märklig känsla när man samtidigt är så glad. Nu är det tid för analys, förberedningar och planering för att kunna omsätta iakttagelserna i praktiska ting. Men det får vänta. Nästa vecka är det ny världscup som gäller i Briancon, Geir har börjat sin 7-veckorsresa till Spanien, Danne, Robban och Daniela ska få nya program inför nästa bouldervärldscup och senare VM i Paris och återgång till arbete efter en månad hemma med det nya barnet.

VM-cirkusen flyttar på sig och huvudaktörerna har redan tagit sig till klipponrna runt området (läs Ceuse) där Matilda och Sasha har teamat ihop i väntan på nästa omgång plast. Ska man ångra något måste det väl vara att man inte är där...


2 kommentarer:

Magnus Eriksson Brändström sa...

Bra skrivet. Dock satt jag och Jonas framför skärmen här i Umeå och vi upplevde i stort sett ingen laggning alls.

mvh / Magnus

Carlos Cabrera sa...

Ok, då är det bara här det laggade. Kanske dags att fundera på att flytta igen :-)