Blod Svett Och Krita

11 mars 2016

Personligt

Bara den som kommer med öppna händer kan greppa hela världen (bild stulen från http://www.climbingpics.se).

Av princip skriver jag sällan om folk jag tränar, lite (motvilligt) om resultat men det har aldrig känts som att jag var beredd att publicera mer än så. Om sanningen ska fram har jag ingen aning om exakt varför jag har den inbyggda känslan. Kanske är det så att jag aldrig sett mig som en riktig tränare, kanske är det sant det jag brukar säga till folk, att jag tränar bara människor jag känner att jag kan finna vänskap hos. I så fall är mitt tränarskap, äkta eller inte, något jag främst gör för min egen skull. Kanske för att i det här hyperindividualistiska landet är mamma, pappa och barn det enda som räknas som familj medan resten är släkt. Detta familjekoncept som är så ohyggligt främmande för min spanska persona att det får mig att oupphörligen och medvetet vilja förväxla vänskap med familj. Något sådant kan jag inte dela med så många andra. Mitt koncept om tränarskap är felaktigt och dömt att misslyckas, för sådan närhet anstår inte riktiga tränare. Kanske ett uttryck av den Don Quixote varje spanjor bär på och som får oss att vägra förnuft och omfamna dårskap.

Oförnuft eller inte vill jag idag skriva en liten offentlig hyllning till killen som kom till mig som kund när jag just börjat erbjuda ett ”kommersiellt” träningsprodukt och som fick mig att inse varför jag egentligen gör detta och hur fel det vore att sätta en prislapp på vad jag själv värderar så högt att jag helst vill ge som gåva till andra.

Det har varit ett par år där jag lärt mig att min motivation att försöka bli tränare ”för att få röra vid andra personers drömmar och hjärtan” inte var av unidirektionell karaktär. Det har varit många, många timmar av samtal om träning, politik, metafysik, klättring, känslor, tankar, ja allt mellan himmel och jord. Han har varit den jag ställt krav på och som i gengäld ställt krav tillbaka, den som lyft mig när jag själv ville ge upp, den som tog ifrån mig mitt tränarskap för att ersätta det med något helt annat.

Nu vet jag att det är du som varit min tränare och inte tvärtom.

Det ska du ha enormt tack för John Vleugels Antonsson. Jag är mycket stolt över ha varit din adept!

Dags för mig att lämna Bästkusten, jag tror dock inte vi är färdiga på långa vägar, jag må ha en del kunskap om träning men har många lektioner att hämta hos dig.


Vi ses snart compañero.

Inga kommentarer: