Blod Svett Och Krita

18 feb. 2018

Jag ville inte leva


Jag tar upp bloggandet än en gång, men den här gången har jag ingen träningstext att komma med. Jag lägger ut en text jag skrev för ca. 3 år sedan och som jag egentligen tyckte blev för privat för att publicera. Det handlar om en mobbningskampanj som tog ifrån mig både mina arbetsmöjligheter och min lust att arbeta med klättring. Det tog bra mycket mer än lusten att engagera mig i andras klättrande.  
Faktum är att vid den tiden mådde jag så dåligt att det tog mig ungefär två år att kunna sortera mina tankar och få till texten som går att läsa nedan.

Idag har mitt liv förändrats helt. Jag försvann ur radarn och har byggt upp ett helt annat liv. Ja mår bra och arbetar fullt upp med klättring, vilket skänker både mig och min familj stor glädje.

Varför publicerar jag den här texten nu?

Alltsedan jag ”försvann” har personen som gav sig på mig hittat andra objekt att fokusera sin destruktiva kraft på. Tendensen har snarare förstärkts än mattats av och nu sist var det en person som jobbar ideellt för allas klättersäkerhet som drabbades. Nyhet efter nyhet, månad efter månad, debatt efter debatt för att undergräva och trötta ut en person som jobbar ideellt inom SKF.

Utan Robin Dahlberg hade vi haft mindre information om olyckor, säkerhet inomhus, material, bultning, ansvar och väldigt många andra frågor som vi alla som klättrar påverkas dagligen av. Om det inte handlar om säkerhetsbiten handlar det om vilken typ av samhälle vi vill leva i. Jag kan inte gärna förbli tyst när jag vet vilken skada mobbningen åsamkar personer och organisationer. Jag har fått uppleva detta i egen person och kan under inga omständigheter fortsätta tiga bara för att slippa vara med om samma sak igen.

Det handlar inte om personlig vendetta eller hat. Det är medmänsklighet och en oro att nu när två årtionden av detta har passerat börjar jag fundera på vad som händer när/om mina och andra klättrares barn börjar engagera sig i klättring. En sådan tanke kan jag inte stå ut med.

I dagarna har Svenska Klätterförbundets Ordförande och Solna Klätterklubb skrivit var sitt brev till medlemmar och publik. Jag förstår att det är så mycket som en förbundsordförande och en klubb kan skriva inför offentligheten. Men det räcker inte med allmäna beskrivningar och avsiktsförklaringar för att få ett grepp om situationen. Jens Larssens vana att attackera personer och organisationer har högst verklig effekt i våra liv. Det är vad jag ville berätta om när jag äntligen hade mod att blicka tillbaka over det som en gång skedde.

Jag tänker inte längre tiga och hoppas att ni som har drabbats också vågar samla mod och säger ifrån. Helst till 8a.nus nya ägare, appen Vertical Life. Det handlar på intet sätt att jag vill att Jens försvinner eller slutar skriva, men jag vill att mobbingen upphör med omedelbar verkan så att klättersverige med dess ideellt engagerade personer kan få arbeta i lugn och ro utan rädsla för att bli uthängd så fort åsikterna går isär.

Här är min gamla text.


Jag var ungefär 7 år gammal när jag först såg en klättrare, det var i staden Cuenca i mitt hemland, Spanien. Det tog ganska många år tills jag äntligen fick börja klättra men jag har sedan dess vetat att klättring är min grej. Inte för att jag är speciellt bra som klättrare, men för att klättring fyller mitt hjärta som ingen annan aktivitet hittills gjort. Jag tänker förstås inte på kärleken till fru och barn eller föräldrar och min bror, det är ingen aktivitet, de är en del av mig helt enkelt. Men den aktiviteten som så totalt fyller upp mitt hjärta kom att bli min värsta plåga, och för en tid fick mig att vilja bort mitt eget liv. Fast det är inte klättringen i sig som har varit problemet, det har varit en fiende, en person som med sin stora makt tog all mitt engagemang och mitt anseende, min ork. Idag är jag starkare men jag vet också att mycket kommer att förbli som det är, jag fått lära mig att antingen ducka undan eller sluta bry mig.
Jag antar att jag är som folk är som mest, bra, dålig eller mittemellan beroende på vem och när man frågar. Jag är född i Spanien under slutet av 1960-talet och som många i den och tidigare generationer full medveten om att rättvisa inte är något som bara finns där, den måste man försvara, och det gäller inte att tiga och förbanna sig i skuggan, man måste aktivt tala om orättvisa om man vill komma någon vart. Detta har min omgivning och en hård tid lärt mig och miljoner andra spanjorer. Men det som är en bra egenskap i ett land behöver inte nödvändigtvis vara det i ett annat. Jag vet inte om det gäller andra spanjorer, men likt mina föräldrar tror jag mig vara en person som värdesätter moral, ärlighet och heder. Detta med heder har kommit att bli närmast ett skällsord, något som får släktingar att prygla eller döda flickor när de kärar ned sig i fel person. Men det finns andra dimensioner i ordet heder. En hederlig människa ljuger inte, stjäl inte, behandlar inte andra illa och försvarar de som inte kan göra det själva när någon behandlar dem illa. Det har även kallats ridderlighet och, i idrottsliga sammanhang, sportmanship. Detta tror jag på, och hur löjligt det kan låta i dessa tider av doping och stora ekonomiska intressen tror jag på det olympiska idealet. Som alla andra är jag långt ifrån perfekt, men mitt mål är att var hederlig, ridderlig och uppvisa sportmanship.
När jag äntligen började klättra kunde jag inte tänka på något annat, intensiteten finns än idag och när jag inte sover tänker jag på klättring. Det skulle säkert gå att förklara med hjälp av psykologi och beteendevetenskap men det är oviktigt nu. Kärleken till klättring kom att bilda en fantastisk kombination när jag började utbilda mig till molekylärbiolog. Utbildningen innehöll massor av fysiologi och biokemi och viktigast av allt gav den mig och mina studiekamrater möjlighet att lära oss att leta och läsa vetenskapliga rapporter. Kopplingen till specifik vetenskaplig klätterlitteratur var mäktig. När jag började klättra fanns väldigt lite information om klättring, det mesta var baserat på vad folk hade hittat på ”på känn” men den vetenskapliga litteraturen inom klättring och allmän idrott gav oerhört mycket mer information. Den här informationen hade två egenskaper, dess riktighet var mer eller mindre garanterad och resultaten var reproducerbara. Detta innebär att jag kunde inte bara avgöra vad som var riktig information inom träning jag kunde även testa och upprepa vad andra hade gjort. Detta är i ett nötskal vitsen med träningskunskap, att det går att applicera och att flertalet människor får nytta av det.  
På tal om människor, kan det hända att många upplever mig som timid eller reserverad men på insidan är det lång ifrån så. Jag gillar folk (i alla fall de som verkar snälla och trevliga), det är viktigt dessutom att vara till nytta för andra. Jag har engagerat mig starkt i svensk klättring. Under ca 15 år har jag hunnit vara ordförande i en klubb, ledamot i en annan, materialansvarig, träningsansvarig, tränare, varit tränare en kort tid i bägge landslagen, hållit kurser, varit domare, ledbyggare, föreläsare och säkert fler saker jag glömmer, allt utan att ta en enda krona (nyligen har jag tagit pengar för träning men som ni snart kommer att lära fick det inte bli min professionella bana). Just det, jag jobbar inom vården. Det kanske inte alltid syns på ytan, men jag gillar att hjälpa människor. Ett liv utan att ha hjälpt andra skulle för mig vara ett förtappat liv.
Och så finns ju en blogg och alla dessa program och föreläsningar som delas och cirkulerar land och rike runt utan min inblandning och utan att jag någonsin protesterat. Bra eller dåligt material så har det varit min gåva till både svenska och andra klättrare och bokförfattare i Norden. 
Jag tror att många svenska klättrare vet att jag har haft turen att utveckla träningsmönster som har varit extremt framgångsrika. Så framgångsrika att folk har nått världsklass och gjort mig en känd tränare. Just den biten är det som gjorde mig mest illa. Jag var inte så naiv att jag inte förstod att som synlig individ skulle jag bli föremål för kritik från människor som inte ens visste vad jag sysslar med i en klätterhall eller på kontoret hemma.
Allt det positiva till trots har uppmärksamheten från Jens Larssen varit det absolut sämsta som jag har upplevt under mitt 45 år långa liv. Till en början var han trevlig, och även om vi hade en och annan forumdiskussion på hans hemsida hindrade inte detta från att jag till och med hjälpte honom att sprida kunskap om en crashpad han försökte kommersialisera, donerade pengar till bultning och köpte t-shirts jag inte behövde för att sponsra hans projekt med någon extra hundralapp. Hur ofta ser man någon som lyckas göra en hemsida om klättring till världsledande? Det ville jag gärna stödja!
”So far, so good”, det var tal om att klättra tillsammans, umgås och till och med hitta på aktiviteter för barn och ungdomar. Visst, jag blev varnad för honom. Just när vi flyttade till västkusten berättade en gemensam bekant att när man förargade Jens, och det räckte med att inte ha samma syn på vissa saker, var man hatad för alltid, och han hade ett väldigt gott minne…
Detta tänkte jag inte mycket på, och tyckte som många att Jens nog var lite intensiv men supertrevlig och inkännande. Som nyinflyttad tackar man för varenda person som är nyfiken och öppen så jag trodde inte, eller ville inte tro på dessa rykten och jag antar att jag inte heller, som många, ville veta av andras problem.
Men just problem skulle det bli. Jens har alltid varit hård med SKF, TK, aktiva förstabestigare m.fl., men vid det här laget hade jag börjat känna ett flertal funktionärer i SKF och något fundamentalt fel på dem kunde jag inte se. Jag började alltmer ifrågasätta Jens kritik och våra vänskapliga diskussioner om planerad träning började alltmer likna en dialog där inte motparten lyssnade. När svaren fylldes av nonchalans blev jag ifrågasättande och när man på allvar hade ifrågasatt hans åsikter några gånger var det klippt. En dag visste jag det, Jens var just den typ av person som jag hade blivit varnad för. Jag hade blivit en fiende att knäcka och bränna som så många före mig. Den tiden kändes stressig, jag var fortfarande nyinflyttad i Göteborg (Alingsås), och turen ville att jag gradvis blev en alltmer framgångsrik tränare. I och med mitt tränarskap blev jag alltmer engagerad i olika typer av aktiviteter inom SKF och en och annan klubb.
Då gick det upp för mig vilken sårbar situation jag hade hamnat i. Klättring var oerhört viktig för mig, jag lade ner hundratals timmar per år och mycket av det svärtades ner av en person som hade tagit sikte på mig. Man blir inte morsk när världens största klätterinriktade nyhetssida skriver negativt om en. Det var förstås många som gärna talade om hur fel det var av Larssen att skriva inlägg efter inlägg till ideellt engagerade valde att sluta, men det fanns en djupare dimension, för mig blev det tydligare och tydligare att de som elitklättrare, tävlingsklättrare, funktionärer och andra personer som på ett eller annat sätt stack ur mängden som klättrare eller eldsjälar, var rädda för att öppet säga emot. Genom 8a har Larssen makt att knäcka vilken karriär och organisation som helst, och den rädsla för offentlig konflikt som många svenskar lider av spelar honom i händerna.
Samtidigt som jag insåg att Jens ständigt manipulerar fakta till sin fördel, kunde jag bara inte sänka huvudet och spela det spel som många lärt sig under alla dessa år. Jag är dålig på att ta stryk och tålde inte att exempelvis se hur han gav sig på det mesta, till och med barntävlingar (arrangörer och deltagare inkluderade). Jag såg hur barn blev ledsna, föräldrar som inte visste vad de skulle ta sig till och förtvivlade arrangörer. Jag gjorde det jag ansåg vara nödvändigt som vuxen och som idrottsledare och fortsatte att protestera.
Med tiden blev Jens attacker på tävlingskommitté, landslag, förbundsstyrelse, tränare, träning, bloggar, förstabestigare, aktiva tävlande m.m. allt tyngre och vi var flera som inte kunde låta bli att protestera när vi såg hur våra aktiviteter antingen hölls på mattan eller grusades sönder. Personer som hade lagt ned massor av tid och engagemang knäcktes och orkade inte fortsätta under kritikstormarna som kom. Alltid var det samma mönster: lögner, halvsanningar och dussintals vinklade nyheter om hur fel och misslyckat det vi gjorde var. Det gick att säga emot några gånger men mot ett maniskt upprepat motstånd hade man inte krafter nog. Jag hade investerat så mycket tid och pengar (för att inte tala om hur många timmar från familjen jag stal) att sluta kändes som den sämsta möjliga av besluten. Jag fortsatte.

Vid någon tidpunkt blev det tränar- och förbundskaptensbyte vid landslaget och då jag hade uttryckt mitt intresse om tränarfrågan blev jag uppringd av dåvarande förbundsordförande. Jag förklarade att jag inte var intresserad av arbetet som förbundskapten, men som tränare kunde jag tänka mig att bidra så gott jag kunde. Så blev det men ganska snart insåg jag att jag inte lägre kunde hjälpa till. Jag var nybliven förälder och de ständiga angreppen fick mig att bli stressad och må dåligt.  Jag valde att sluta, det hela var inte värt, och jag meddelade kort därefter till samtliga ungdomar jag hade tränat att jag inte kunde fortsätta. Jag angav familjeskäl och arbete, men i själva verket var jag så trött på påhoppen att jag helt enkelt fått nog.
När jag (trodde) inte behövde bry mig om vare sig Jens eller landslag hade jag lite mer tid för att läsa vidare och knyta nya kontakter inom klättring. Det blev en spännande tid och brist på idéer fanns det inte. Det var då jag lärde känna flera internationellt kända tränare. Vi bytte regelbundet tankar och jag började till och med börja få del av opublicerat forskningsmaterial. Jag var för mig själv, och även om oskälig kritik höll på att fullständigt knäcka tävlingskommittén m.fl. kunde jag i stort sett arbeta ostört, och höll mig utanför de flesta jobbigheterna. Det dröjde inte länge innan en bekant i Stockholm lade fram ett förslag om att bilda en organisation inom en av Sveriges mest aktiva klätterklubbar för tävlingsklättring på den tiden, och där jag gärna fick skissa den sportsliga delen. Jag var rätt skeptisk, men då jag fick i stort sett fria händer och löfte om att få träna de ungdomar jag hade haft tidigare tackade jag ja. Det blev lite ”ups and downs” till en början, men snart blev resultatet förbluffande till och med för mig själv. På ett par år hade vi träningsansvaret för mer än halva juniorlandslaget och det blev klubbframgångar som finalplatser i Europacupen och sjätteplatser för en aktiv i både världscup och VM. Det blev även semifinalplatser i bouldervärldscupen och två klättrare var så bra att de inte var långt ifrån en semifinalplats i VM i Paris. Utomhus blev det också väldigt positivt med världsledande prestationer av en aktiv, flera juniorer fick sina första utomhusresor, och de klättrade på en nivå som praktiskt taget ingen hittills klättrat i Sverige till dess. Detta bekräftade ju att vi var något på spåret – men hur bra det än gick hade Jens alltid ett sätt att skriva så lite som möjligt om saken, ibland var han tvungen men med sin vana trogen att ständigt addera en negativ vinkel.
Då vi hade så många landslagsmässiga juniorer fick jag en allt svårare situation. Min position som träningsansvarig blev alltmer synlig och nu hade Jens chansen att åter skriva om mig och mina förehavanden. Han hade förstås all möjlig information och visste att han kunde komma åt mig. Det var bara att vänta på att någon skadade sig eller hade en dålig tävling eller period och presentera det i värsta möjliga ljus och så gjorde han. Larsens modus operandi var att aldrig gå ut med konkreta anklagelser, det handlade om kritik och negativ rapportering. Detta upprepades åtskilliga gånger i nyhetsform och gärna som skandalartade beskrivningar. Samtidigt som liknande “nyheter” om exempelvis skador inom landslagskretsar inte förtjänade samma uppmärksamhet från Larssen. Ingen research, inga frågor, ingenting. Bara så ensidigt beskrivna nyheter som möjligt. Samtidigt började en kampanj där framgångarna fortsatte och många av dessa framgångar som vi hade skapat, förklarades med en framgångsrik landslagsledning som inte hade haft någon del i våra aktivas träning. Strategin var väldigt tydlig för oss, att systematiskt framställa vårt arbete i så negativa ordalag som möjligt och samtidigt rapportera det positiva som andras förtjänst. 
Nu visste jag med all säkerhet att jag var utmobbad, utmålad som en rytktesspridare som skadade dem jag tränade. I flera fall tog aktiva väldigt illa vid sig Som alla andra är jag långt ifrån perfekt, men mitt mål är att var hederlig, ridderlig och uppvisa sportmanship.
Vid den tiden lade jag ned i snitt 20 timmar i veckan av min och min familjs fritid på att träna en ständigt växande grupp och var mentalt fullkomligt krossad. När julen kom det året, och jag tillbringade den i sin helhet med att framställa program och kalendrar, tappade jag orken helt. Jag höll mig kvar ett tag men efter ett läger då jag fick en panikattack och var tvungen att gömma mig någon timma på en toalett i ett av Stockholms klättergym gick jag helt sönder. Jag sjukskrev mig en vecka och tackade för mig. Det hette timeout då men alla, inklusive de aktiva, visste att jag var borta för alltid.
Jag trodde att jag var färdig och att sakta men säkert skulle det lugna sig, jag bad Jens att sluta trakassera mig och att jag mådde dåligt och att jag ville varken bli kontaktad eller att han skulle skriva om mig. Jag var en idiot. 
När jag i mitt privata Facebookprofil skrev att ”Lifestyle is dead” som respons på att Alex Megos blev först i världen med att onsighta 9a kunde jag för mitt liv inte tänka mig att det skulle hamna på 8a.nu. Det gjordes till den största skandalen Jens Larssen någonsin utsatt en tränare för. Bland annat skrevs i klartext att jag skadade de jag tränade, och gjorde barn och ungdomar ledsna. De blev ungefär som en boxningsmatch jag inte hade bett om. Det kändes som att världen vändes upp och ned. Jens ljög, hittade på nya identiteter som “höll med honom”, tog bort och censurerade inlägg och när kritiken blev massiv tog han bort hela tråden. Han gjorde slarvsylta av mig, och det i realtid i världens största klättermedia.
Timmarna gick med att förvirrat försöka försvara det som fanns kvar av min heder och, bokstavligen, skrika mig hes framför fru och barn. När min son började kissa i sin säng om natten, och min fru gråta visste jag varken ut eller in, jag sov inte på flera dygn. Gång på gång knäcktes jag av vidden av Jens hat och lögner, ömsom ringde han och messade om att han ville reda ut saken, ömsom raderade han mina kommentarer, nya forumtrådar och lögner. När jag inte trodde jag kunde må sämre kom det kommentarer från ett par personer som menade att jag genom att protestera mot mobbningen blev mobbare själv. Det fick mig att vilja hoppa ut ur skinnet. När det var som värst insåg jag att jag inte ville leva utan heder och framtidsplaner. Jag hade länge ruvat på idén om att livnära mig på vad älskar mest, men kurser jag hade fått löfte om att hålla försvann helt plötsligt utan förklaring. Jag insåg att vad jag än byggde upp skulle grusas av Larsens ständiga trakasserier, och jag var säker på att det skulle också pågå så länge jag existerade. Jag förklarade för min fru att jag inte ville leva längre, att jag skulle hungerstrejka för att få det hela att sluta. Jag tänker inte beskriva vilka scener som utspelades då men kan säga att jag är i livet på grund av att hon inte lät mig gå.
Sedan vände det hela. Det startades en namninsamling mot Jens mobbning, inte bara mot mig utan andra personer och grupper. Jens gick ut med att han lämnade sin post i den svenska 8a-sidan, att regler för debatter skulle sättas upp och att en gemensam bekant skulle driva sidan. Jag trodde inte en sekund på honom, utan att det var ett drag som visade hur beräknande han är. Redan efter ett par veckor stod det klart att Jens fortsatte driva den svenska 8a-sida och att det hela var en bluff. När jag förklarade för den nya redaktören att detta inte alls var vad som hade lovats mig slog han bakut och menade att det aldrig varit meningen att Jens skulle sluta. Det tog knappt en månad till så var Jens på samma spår och med det kom ångesten och mörkret. Vid ett tillfälle avslöjade jag mitt illamående för den nya redaktören och han bröt all kommunikation med mig. Jag kan inte klandra honom för det.

Då gav jag upp tankarna att ens hålla i några som helst aktiviteter inom klättring. Sedan dess har det tagit två hela år att komma på fötter igen och börja begripa vad som hände och händer. Det var bara så trist, så onödigt och orättvist. Allt det jag hade byggt, planerat och kämpat för var borta. Jag har till och med försökt göra slag i mina gamla planer och bildat eget, hållit kurser både i Sverige och andra länder. Men det är bara att inse att förtalet och lögnerna har förstört allt. Trotts att jag har blivit en internationellt eftersökt tränare och har nya frågor om kursverksamhet och tränarskap från både Europa och Amerika är jag ingen hemma i Sverige.
När jag började som tränare var det ingen som pratade om träningskoncept som idag är vanliga, jag ser mina egna program hos folk jag aldrig träffat och har bidragit som medförfattare i en bok om klätterskador. Jag ser hur jag är utfryst inom delar av SKF och hur folk blir förvånad av att jag “faktiskt är en vettig typ” när de träffar mig i verkligheten. En och annan tror fortfarande på allvar att jag vill tvinga barn att träna systematiskt (det har sagts direkt till mig, inga rykten alltså).
Fortfarande skapas närmast en kult kring vissa personer och de som inte gör som Larssen vill behandlas på samma vis som jag och andra har gjort tidigare. Han har inte bara fortsatt, han har trakasserat klubbar och personer så till den milda grad att de säger sig må dåligt.
Trakasserierna tog inte slut där, vid ett senare tillfälle bad han tredje person att kopiera mitt privata Facebook konto eftersom han själv är blockerad, förvred en konversation om dålig träning för ungdomar, och försökte skrämma kända tränare och klättrare som deltog i min konversation genom att skicka mail till dem (avslöjad av självaste Stevie Haston, som vågade tala om det för mig) vilket fick en person att göra en kovändning och sedan publicera valda delar av det åter på hans hemsida. Det räcker inte med att trakassera och censurera. Larsen skrev att mina (privata) kommentarer gränsade till förtal och skrev att han skulle ha gett mig möjlighet att kommentera. Detta stämmer inte då jag inte har hört av honom sedan han sist censurerade min kritik. Han använde sig av tredjeperson i syfte att censurera och påverka mina privata diskussioner. Detta kan inte beskrivas på något annat sätt än förföljelse. Jag hade redan privat och publikt bett honom att sluta men mina rättigheter spelade ingen roll för honom.
Jag har nu lärt mig att leva med att han alltid kommer att försöka förstöra för mig, att inget jag gör i klättervärlden kommer att undgå hans förföljelser och att han får vänner att vända mig ryggen. Jag har också lärt mig att vara stark och har nya planer. Frågan är om svensk klättring gör det, om någon någonsin kommer att få nog och våga säga ifrån och till sist få slut på trakasserandet av allt som inte följer Jens åsikter inom svensk klättring. För tänk på det, så länge Jens förstör på detta sättet kommer även din klättring att påverkas.
Det som nu sker med flera andra personer river fortfarande upp gamla sår. Det är alldeles för många ideellt engagerade som slutat och som är under så hård press att de ägnar lika mycket tid att organisera som att försvara sig mot denna plåga.
Tyck inte synd om mig, jag har lärt mig läxan och är starkare idag än för två år sedan, idag vill jag leva och har lärt mig att njuta av det, ingen hemsida kommer att ta det ifrån mig.


Inga kommentarer: